Saab 93 på LeMans

Alltnog, det hela började i januari 1959 när den kände Göteborgsföraren Sture Nottorp som bl.a. vunnit Midnattssolsrallyt, träffade Rolf Mellde hos SAAB på en middag. De kom naturligtvis att tala om tävlingsverksamhet och Sture framförde tanken på att deltaga i Le Mans-loppet detta år. På Melldes fråga vilken vagn han skulle köra, sade Nottorp att det hade han ej bestämt. kanske skulle han skaffa en Ferrari igen och köra med Tanken spårade då in på att man kanske skulle kunna ha en svensk bil. Något sådant hade tidigare ej diskuterats, då någon lämplig sportvagn ej byggdes i Sverige. Varför inte en SAAB? tyckte Mellde.

Efter mycket resonerande bestämdes det att detta projekt skulle penetreras ytterligare. Nottorp tog kontakt med Tom Brahmer och mig. då vi vid tidigare tillfallen haft våra fingrar inblandade i organisation av langdistanstävlingar av typen Le Mans. Vi åkte ner till Trollhättan och sammanträffade med Mellde och Nottorp och det bestämdes att SAAB skulle försöka att få fram en vagn som skulle kunna ställa upp i den lilla 750 cc-klassen.

Vi införskaffade reglerna från Le Automobile Club de l´Oest i Le Mans och studerade dessa. Nämnas bor att dessa regler är de allra hårdaste och komplicerade som finns skrivna för någon tävling någonstans, och vi satte igång med att utarbeta anvisningar för SAAB.

Hos SAAB fanns förutom Mellde, en mycket kunnig och erfaren tävlingsman, nämligen Rune Bertilsson, som under många år tävlat själv och dessutom under en lång följd av år arbetat åt svenska Ferraristallet. Han fick i uppdrag att preparera en bil som skulle passa. Tillsammans med honom fastställdes hur bilen skulle se ut och han fick fram en bil som motsvarade intentionerna.

Till att börja med var vagnen tvungen att vara så lätt som möjligt. så all inredning togs ur och bensintank på 98 liter monterades. Kraftkällan var en 750 cc trimmad SAAB-motor med Solex förgasare av ansenliga dimensioner. Den var på omkring 65 hästar vid 6700 varv. Då SAAB vid denna tidpunkt bara hade treväxlade lådor, och då SAAB höll på med experiment med en ny fyrväxlad sådan, så togs en sådan fram i all hast i ett exemplar. Utan denna växellåda skulle det ha varit omöjligt att ställa upp. Efter att Bertilsson provkört och blivit med vagnen. anmäldes denna till tävlingen som skulle gå den 20-21 juni 1959. Som förare anmäldes Sture Nottorp och Gunnar Bengtsson. Nottorp hade 1954 kört Le Mans med en Frazer-Nash. men blev tyvärr diskad på grund av slarv från depån. De fyllde bensin ett varv for tidigt. Nottorp hade alltså god erfarenhet hur det var att köra där, och vi svor dyrt och heligt på att något mankemang med depåtjänsten, som är så viktig i en långdistanstävling. ej skulle få förekomma. Vi satte alltså igång med att skaffa personal till tävlingen.

Rune Bertilsson skulle köra med till Le Mans som ansvarig for bilen. Brahmer och jag skulle vara ansvariga för allt övrigt. Det var mycket som skulle ordnas med anmälning, transport av bilen. inkvartering o dyl. Som medhjälpare tog vi John-Olof Hellsén som andre mekaniker. Erik Wennler och Bertil Björkman for signaldepån. Tom Brahmer och jag skulle vara i huvuddepån och ha hand om tidtagning och planering. Nu var det så att man av säkerhetsskäl inte fick lämna signaler till föraren från huvuddepån, utan en särskild depå fanns i slutet av Mulsanneraksträckan och denna depå stod i kontakt med huvuddepån medelst telefon. När man tagit varvtiden på vagnen fick man ringa över den till signaldepån och de fick där medelst signaltavla visa föraren tiden, placering i loppet, när han skulle in i depån för tankning etc.

Detta system fungerade mycket bra, om man hade ordentligt folk och det hade vi. Man kunde förflytta sig mellan dessa bägge platser med bil som klubben höll under träning och tävling. Vi hade hyrt en möbelbuss for transporten där SAAB-bilen fanns tillsammans med alla reservdelar och däck. Vi upplevde en hel del krångel med tullar på vägen ner. men det skulle ta alltför mycket utrymme att berätta detta. Det skulle i och för sig kunna bli en hel roman om hur man slåss med tullare på kontinenten.

Efter två dygns färd anlände vi sålunda till Le Mans tidigt på morgonen den 16 juni. Det var inte tid att tänka på någon vila, ty vi skulle besiktiga bilen och den tiden var fastställd till kl 10.30 fm. Det fanns en hel del att göra. bl a skulle lampor monteras för nummerbelysning. tävlingsnumret alltså. Tyvärr hade arrangörerna kastat om ordning så vi fick byta nummer. Vi hade tidigare erhållit nr 42, men hade nu ändrats till 44, varför nya sådana fick målas. Allt gick bra och Bertilsson och jag körde in vagnen till staden Le Mans där besiktning skulle ske på ett stort torg mitt i sta’n. Denna besiktning var en renfolkfest med massor med åskådare som ville se tävlingsbilarna på nära håll.

Själva besiktningen var mycket fint ordnad med olika avdelningar för kollning av varje detalj, tex vagnens papper, mätning och kollning karosseri, bromsar och Ijus, vägning m m. Det hela tog nästan hela dagen i anspråk med avslutning för tankvolymkontroll, fyllning av bränsle. Efter avslutad besiktning var det dags att dra sig tillbaka för en välbehövlig måltid och vila.

Före träningen behövdes en hel del göras på bilen, bl a skulle speciella stänkskydd tillverkas och monteras, det var sådant som inte tydligt framgick av regelboken. Desutom skulle reflexer och reflexband monteras. En ny insektsavvisare skulle tillverkas och monteras, då det visade sig att den befintliga varför låg. Insektsmängden i Le Mans är enorm vid den höga temperatur som var då, ca 30 C i skuggan. Vi fick vidare utöka bensinpåfyllningsröret från 90 mm till 110 mm.

Så började då träningen. Endast Nottorp körde första träningsdagen då Bengtsson ännu ej anlänt. Vi fick värdefulla data efter detta första träningspass och en hel del arbeten vidtogs på eftermiddagen och kvällen. Ny varvmätare fick monteras. Borrspån hade nämligen kommit in mellan tavlan och glaset och detta förtog korrektheten på mätaren. Dessutom fick vi ändra alla belysningslampor då detta ändrats sedan reglerna skrevs. Det kommer alltid tillägg vid denna tävling, så det behövs mycken tid för att ändra allt. Vidare måste en eldsläckare monteras. Givetvis fick vi under träningen kolla bensinförbrukningen. vilken låg vid ungefär 2.0-2.1 liter per mil. Vi konstaterade också att toppfarten låg vid 170 km/h vid 6100 varv. Genomsnittsfarten låg på ca 137 km/h . Inte dåligt för en SAAB 1959.

På torsdagen hade vi en mellandag utan träning och då gjordes naturligtvis en hel del kollarbeten. Bl.a. monterades bromsarna ner för kontroll. Hela tändningssystemet sågs över och alla andra detaljer fick sin kontroll. Det kan inte nog poängteras vilken stor noggrannhet som Bertilsson arbetade med, men så hade han också stor erfarenhet av tävlingsverksamhet. Vi hade inte heller några större besvär med bilen tack vare hans kunnighet. Fredagen var den andra träningsdagen och nya rön gjordes. Bränsleförbrukningen fastställdes till 1.881per mil. Den nya växellådan var kärv och det var svårt att få in tvåan. Det skulle visa sig sedan att lådan blev bättre och bättre ju längre tävlingen gick. och efter tävlingens avslutande fungerade lådan normalt som den skulle göra. Vi märkte även alla
bromsjusteringsskruvar, trummor och fälgar med vit färg för att bättre kunna arbeta nattetid med dessa. Belysningen vid depån var ratt sparsam under tävlingen av säkerhetsskäl.

Så kom då äntligen tävlingsdagen som alla så nervöst väntat på. Vi var ute på banan redan klockan tolv för diverse kontroller och undersökningar av de officiella kontrollanterna från F.I.A./A.O.C. Alltnog, starten gick klockan fyra och Nottorp, som körde första passet, kom iväg bra några meter varefter vagnen slocknade. Han hade i brådskan glömt att slå på bensinpumparna. Det hela ordnade sig emellertid bra och han var i alla fall inte sist iväg.

Klockan 19.12 och efter 32 varv byttes förare, vagnen tankades och vattennivån kollades. Allt var som det skulle vara. Vid tredje depåstoppet meddelades i högtalaren av speakern att den andra deltagande SAAB-bilen, en standard GT, körd av en engelsman vid namn Hurrel utgått på grund av en skuren kolv. Vid fjärde depåstoppet kl 5.20 och efter avverkade 130 varv, bytte vi förare, tankade och reparerade det undre generatorfästet som gått sönder. Brytarspetsarna var något brända men visade inga taggar. Vid genomläsning av varvprotokollen från tävlingen kan man konstatera att varvtiderna var ytterligt jämna.

Vagnen gick som på räls och den var framförallt kvar i den krävande tävlingen. Varvtiderna varierade något mellan 6.01-6.06. Till och med publiken hade upptäckt den lilla vagnen från Sverige på banan och hurrarop mötte vagnen runt banan under tävlingens slutskede. Så gick då SAAB nr 44 i mål efter väl förrättat värv. Den hade hållit en genomsnittshastighet under 24 timmar med 130,4km/tim inkl depåstopp. En fantastiskt bra prestation av en standardvagn av den här sorten. Den blev tvåa i klassen och totalt 12:a. Av 55 startande vagnar kom bara 13 i mål. Aston Martin vann totalt tävlingen. Efter tävlingen kördesvagnen undan för besiktning och kollning att inga förseglingar var brutna och att alla märkta delar som märkts vid besiktningen fanns kvar. Samtliga fick sedan välförtjänt champagne varpå det surrade till i samtligas skallar, men så skall det ju vara.

Så här 23 år efteråt* så måste man ju konstatera att detta var ett stycke märklig svensk bilhistoria som skrevs i juni 1959.

Text och bild, Alf Lavér. Solna

Skyddad enligt lagen om upphovsrätt.
Publicerad med tillstånd av Autohistorica och författaren.

(artikeln skriven 1982, webm. anmärkning)