Saab 900i -89
- Detta ämne har 0 svar, 1 deltagare, och uppdaterades senast 2015-05-27 15:11 av
.
-
Inlägg
-
Hej Saabklubben!
Jag hittade forumet genom att googla på ”svenskt saabforum” i en förhoppning att hitta saabälskare. Det som följer är en tragisk kärlekshistora, som jag hoppas ska få ett lyckligt slut med er hjälp. Om jag har postat i fel avdelning i forumet ber jag om ursäkt och hoppas att någon moderator kan förbarma sig och flytta tråden till rätt sektion.
Vi träffades våren 2011. Jag var på jakt efter en billig skräpbil att köra runt lite med över sommaren och en kollega berättade att han hade en gammal saab som inte skulle besiktigas förrens till vintern jag kunde få köpa för en billig peng.
Det var kärlek vid första ögonkastet. Linjer som skulle göra den finaste sportbil grön av avund. Som ett fint vin som bara blivit bättre med åldern. Jag kunde knappt slita blicken från de vackert rostpatinerade skärmarna. Hennes motorhuv var lätt krockskadad över ena strålkastaren, vilket gör att det på avstånd ser ut som att hon flirtade med mig. Jag köpte bilen direkt.
Följde gjorde ett två år djupt och passionerat förhållande. Hon seglade igenom besiktningen den vintern utan anmärkning. Vi åkte till Pajala i norr och Karlskrona i söder och hon spann alltid som en katt. Lika glad att se henne, som hon var att se mig varje dag fick jag alltid ett leende på läpparna när jag mötte hennes flirtiga blick. Jag byggde högtalarlådor (för att slippa göra åverkan på hatthyllan) och bytte huvudcylindern i kopplingshydraliken (även om vi båda hade roligt åt allt pumpande med kopplingspedalen och snabba växelbyten som behövdes när den läckte blev det för mycket för oss i stockholmstadstrafiken) och hon gick som en klocka utan att göra mig besviken en enda gång.
Vintern 2012-2013 var osedvanligt kall och hemsk, och på besiktningen i januari det året visade det sig att hon fått en fraktur på ena framfjädern samt lite glapp i en spidelled. Som ni alla vet är dessa bilar ovanligt slampiga, och man behöver knappt be snällt för att få komma åt attbyta de här grejerna, så jag misströstade inte. Gav henne en klapp på ratten och åkte hem och parkerade henne. Med full intention att beställa delarna och byta omgående.
Detta skedde inte. Jag har inget försvar. Jag var självisk och försummade henne. Skyllde på att jag jobbade mycket och var upptagen, medan hon stod där i garaget med minnet av den där klappen på ratten och undrade när jag skulle komma tillbaka. I ett och ett halvt år stod hon där. Dammigare och dammigare och väntade.
Sommaren 2014 ledde mitt dåliga samvete till att jag insåg att jag inte förtjänade henne. Jag var tvungen att lämna iväg henne till någon annan. Meningen var att jag skulle ta reda på om hon överhuvudtaget rullade längre, men när jag gick ut i garaget och laddade upp batteriet för att se om hon skulle förlåta mig eller bara vägra blossade kärleken upp igen. Jag körde ett lång runda på både landsväg och motorväg tog henne genom en biltvätt och fyllde på lite vätskor och pumpade däcken. Hon spann fortfarande som en katt. Motor, växellåda, koppling. Allt bara fungerar helt utan tveksamheter.
En vecka senare var fjädern och spindelleden bytt, hon var besiktigad utan anmärkning, påställd och försäkrad. Nu var det hon och jag igen! Vi åkte runt i solen och bara mös hela sensommaren.
Som ni alla vet är man ju så illa tvungen att besiktiga under den vanliga besiktningsterminen även om man fått en godkänd besiktning vid påställning bara ett par månader tidigare. Den här gången fick vi träffa en ovanligt nitisk besiktningsman, eller besiktningspojke ska man väl säga. Han hade knappast uppnått den ålder man behöver för att förstå att uppskatta gamla damer. Från att ha gått igenom utan anmärkning 2014-07-14 fick vi en underkänd besiktning 2014-09-11. Rostigt golv hette det. Mitt hjärta föll. Jag har ju aldrig hanterat en svets. Vad skulle jag ta mig till? I väntan på beslut har hon nu stått där i garaget i ett halvår till.
Jag har nu nått punkten när jag måste inse att jag inte längre kan tvinga kvar henne i den här relationen. Det är verkligen inte henne det är fel på, det är mig. Gamla damer behöver älskas för att leva vidare, och jag tar mig helt enkelt inte tid till att ge henne all den kärlek hon förtjänar.
Jag förstår att ingen är intresserad av att fixa till henne så som hon är. Hon var aldrig en särskillt sexig modell, utan en vanlig 900i och hon har en del vacker rostpatina, men hon förtjänar ett bättre öde än att ruttna bort i ett garage. Vad som helst är bättre än det.
Är någon intresserad av att använda henne som donator kanske? Motor, koppling och växellåda går kanonbra. Kylaren och delar av avgasrör är bytta för 5 år sedan och all elektronik (centrallås osv) fungerar perfekt. Jag har som sagt bytt ena fjädern fram och spindelleden. Köpte även fjäder till andra sidan som skickas med. Instruktionsbok och nästan alla besiktningsprotokoll sedan -91 finns. Det råder inga tivivel hos mig om att hon skulle ta mig vart som helst i världen helt problemfritt om jag bara laddade upp batteriet och körde iväg.
Till och med folkrace är ett bättre öde än att återvinnas som metallskrot. Jag får nästan tårar i ögonen bara av att skriva det. Metallskrot. Usch.
Här kommer en bild på henne som jag tog den där vårdagen 2011 när jag först blev förälskad.
Registreringsnumret är OFW339 om någon är intresserad av att kolla upp info i fordonsregistret. Hon finns i Sollentuna.
- Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.
