900Aero -87 aka Valborg
- Detta ämne har 33 svar, 14 deltagare, och uppdaterades senast 2013-09-10 07:44 av
.
-
Inlägg
-
Hallå kära 900-vänner
Vissa av er känner mig lite sedan innan. Vissa av oss har träffats live, vissa har bara trakasserats av nån miljon frågor via PM, mail och sms, vissa kanske känner igen mitt nickname och för de flesta är jag antagligen helt okänd.Detta är en story om en pöjk med gigantiskt, maniskt bilintresse, med en fot cementerad i Saab-träsket.
Detta är en story om en pöjk som fann att livet bara går, drömmar byggs på, men uppfylls aldrig om man inte tar tillfället i akt.En dag i mars 2013 fick jag ett sms. Ett hänvisning till Blocket.se. God damn it. En fräsch og900-Aero. Det skrevs inte mycket, men lovades samtidigt massor. Eller var det bara ”vill ha”-begäret som målade upp guld och gröna skogar?
Bilen var dyr. Alldeles för dyr. Läcker men helt fel. Fel bil, fel pris och fel tidpunkt. Pappaledig och precis köpt hus. Plundrat ekonomin för en halv livstid framöver. Förköpt med enormt renoveringsbehov. Garage och lador med mer eller mindre pågående projekt har denne pöjk fyllt upp lite här och var på östgötaslätten. Men här stod en Aero.
Hur ofta ser man egentligen en fräsch ”oskruvad” og900Aero till salu? Finns de?För att kapa lite i historierna så tog ångesten över och jag började jaga säljaren. Här gällde det att vara ute i tid om man var intresserad. Jaga hela bekantskapskretsen för att få med en bromsklots på en visning.
Bromsklots?
Jo, jag vet hur jag funkar. ”Jag kommer o kollar” betyder ”hämtar” i mitt hjärta.
Man kan ge sig f-n på att alla jobbade, trots att det var perfekt läge för klämdag, halvdag eller ”you name it”. Mormor kunde i alla fall ta grabben min.
Till och med Martin ”Turbocab” som jag bara träffat live en gång tillfrågades att komma från ”andra hållet” och möta upp. Han kanske inte agerar bromsklots, men vet åtminstonde vad han snackar om.
Till sist rycktes den sista brasklappen fram. Ett ess i rockärmen. Stefan (StefanG på Saabklubben) kontaktades. En god herre som jag träffat allt för lite. Med lite övertalning (inte så svårt när det gäller Saabar) så kom vi överens. Han fick åka från Frödinge till Jönköping där jag skulle hämta upp honom.
Innan avfärd kontaktades föregående ägare, varpå jag fick lite intressant historia om bilen, köpeskillning när den bytte ägare (som om det spelar roll :wacko )å så….Så var ska detta leda?
Bilen med smeknamnet Valborg har självklart fått sitt smeknamn av en anledning.
Familjen Eriksson i Vingåker var en familj som ville ”ride in style”. 1987 lämpade det så väl att ekonomin tycks har varit fördelaktig för familjen, och Valborg fyllde 60år.
Så herren i huset smög en dag iväg till Eddy Anderzon som var försäljare på Saab i Nyköping och lade in beställning på 900Aero. Klart Valborg skulle åka silvrig 900Aero nu när det vankades bemärkelsedag och ekonomin tillät.
Jajjemän. Till handlingarna finns ett vykort, skrivet av en äldre herre med skakig hand som gratulerar sin fru på 60års-dagen med en flång ny silver 900Aero. För att mota sin egna avundsjuka hade han beställt en svart åt sig själv!
Historien om den svarta dödar vi snabbt, då tråden inte handlar om den, med att bilen blev stulen på Arlanda nångång på 90-talet.Valborg den lyckliga damen, fick lämna sin vita 900T16 -86 med 1700mil i inbyte (eller… jag vet inte om detta var hennes bil, men den byttes in i alla fall).
19870225 började Valborgs resor med den silvriga 900Aeron.
Vad hon gjort för resor har jag inte spånat i, men till handlingarna finns ett antal besiktningprotokoll och en hög servicepapper. Gluggar finns i historiken (tyvärr), och det blev sämre med pappershanteringen på äldre dagar.
En dag 2004 och drygt 11200mil 😮 senare, bestämdes det att Valborg nog borde sluta köra den gamla 900an. Enligt samtal över telefon med hennes son, berättades det att hon då fick en 9-3 Aero Automat istället 😮 och denna 900:a ställdes i garaget för en oplanerat lång tid framöver. Uppenbarligen ställdes den där en vinter, ty bilen lär ha stått på vinterdäck när den lämnade garaget. Mer om detta senare.
Nu har jag inte fyllt på historiken tillräckligt för att skriva en roman om vad som hände fram tills dess att jag blev ägare… men vi kan ta några korta drag.
2004 skrevs bilen över på mannen. Till en början trodde jag detta berodde på bortgång, men så var tydligen inte fallet. Men det var antagligen i samband med nyköpet av 9-3an och garageringen av 900an
2011 skrivs bilen över på sonen. Utan att ha nystat detaljerna så har antagligen Valborg redan gått bort vid detta skede, och nu lämnar antagligen mannen jordelivet med. Bilen står kvar i garaget.
Hösten 2012 kommer det ut en dålig annons på STCS om en rostfri 900Aero -87 till salu. Jag kommer ihåg att jag såg annonsen, men ansåg den som ”blaha blaha”. Pris och information gick inte hand i hand. Speciellt inte på ett så specifikt forum som STCS. Hade det varit en radannons i lokalpressen, eller Blocket kanske man hade hajjat till att det kanske var ”klippet”. Men jag nonchalerade! Tid, pengar och plats ni vet…..Ok. Stoppa pressarna!
Vid det här laget pratar vi alltså om en 900Aero som bara brukats av en person.
Så jag har, en vinter senare, chansen att vara först fram, för att åka och kolla på en enbrukar-Aero. Nail och Fail?
Ni förstår att man målar upp drömsenario här!Tillbaka till historian om bilen:
Det visar sig att en gosse vid namn Tomas, på andra sidan vättern från mig, högg. Han högg, budade över nån annan snåljåp och köpte osett. Förståndigt!
Bilen hämtades på biltrailer, på vinterdäck och enligt Tomas startade inte bilen. Man kan tro att han hade hjärtat i halsgropen. Som parentes så kan sägas att Valborgs son, via det korta samtalet vi haft, påstod att bilen hoppade igång ”direkt”. Om de två pratar om ett och samma tillfälle kan man undra. Läge att nysta mer i detta!
Originalfälgarna hittades inte, varpå Tomas fick lämna Vingåker utan dessa. Jag tror inte han sörjde det speciellt mycket :ninjaTomas lär ha haft en trubbnos (Aero?) som förstabil. Silvrig vill jag minnas att han sa att den var. Han ville ha tillbaka den ”drömmen”, och även om det var fel årsmodell och slantnose på denna så fick det vara nära nog. Han ägnade hösten och vintern åt mindre upprustning. Exakt vad han gjort vet bara Tomas själv, men det har penslats lite färg där den rostfria bilen inte var rostfri. En uppsättning 16″Aero har målats på och bytt bultcirkel, en liten plåtlapp vid länkarmsinfästningen har lagts i, nummerplåtarns byttes till nya (GUD FÖRBJUDE!) och hela underredet har underredsbehandlats. Stötfångaren bak har ”piffats till”… ja, jag säger inget mer om det (nu).
Så varför säljer man bilen i Tomas kläder?
Enligt Tomas egna utsago hade grannen, eller om det var jobbarkompisen byggt en bil i tio års tid. Tomas har alltid pikat att han ville köpa bilen om den blev till salu, vilket väl aldrig skulle ske…. Men när snön började släppa kom denne bilbyggare och yttrade orden: ”Jag vill bygga en turbo-BMW. Vill du köpa bilen”.
Villrådig och utan möjlighet att lösa bilen eller att ha plats att förvara den blev det sten, sax, påse med sig själv. Valen stod mellan att sälja en lågmilad og900Aero eller en marmorvit 99 som han T16-konverterat själv för en herrans massa år sedan. 900 inbringar antagligen mer kosing till pluskan, och Tomas hjärta klappade nog lite extra för 99an.Så det är här jag kommer in.
Först på plats för att titta.
Nån som är nyfiken på fortsättningen?Ojoj vilken historia! Rena drömmen för en entusiast!:D
Kommer också ihåg annonsen, men passade inte att köpa då men om de hade vart nu hade de varit annorlunda:PKommer följa tråden! Nu får du skicka upp bilder också!:)
Trevlig historia. Vill vi ju ha bilder på bilen med ju.
Trevlig läsning David! Skönt att läsa en text som inte är förryckt av (avsaknaden av) skiljetecken och som faktiskt har en röd tråd. :dope
Men
Var
Fan
Är
Bilderna
???🙂
ok… Påsken i antågande och jag förstår att denna bil är borta innan påskharen lämnat oss för detta år.
Besök för en titt är bokat, och nu terroriseras allt och alla som ev. kan något om og900. Martin ”Turbocab” får PM, sms och mail simultant för att familjen hans inte ska få sova en blund. Trakasserar de mest Saabhatande vännerna jag har. Men alla stämmer in i kören. KÖP! Du är en idiot. Men köp ändå!
På skärtorsdagens förmiddag smyger en vit 9-5Aero in på A6-parkeringen i Jönköping, parkerar lite nonchalant bredvid en 9-5 Aero-05. Barnstol ur, Stefan in. Fort och ivrigt beger vi oss mot Skara. Länge sedan vi träffades, och det sades inte många ord om bilen, dess historia eller strategier. Visst kom det på tal, mellan raderna av allt annat tjatter. Som två fruntimmer tjattrade vi hela vägen upp till Skara. Det egentligen enda nämnvärda som sades var: ”Köper jag bilen ska jag ha den till Emils (Emul på Saabklubben) bröllop. Inte ett ord till honom!”
In på en hamburgerresturang ägd av nån motorcykelklubb. McDonalds. Av namnet att tyda verkar det inte vara några ligister, utan Donald himself skulle jag tro kör BSA, Norton eller kanske en Enfield. Lät ju bra med motortema, men det märktes inget av inne på restaurangen.
Ett samtal till Tomas gav oss vägledning till ett samhälle mitt mellan Skara och Skövde. Axvall. Glider dit. Nu börjar luften vara lite tyngre känns det som.Bilen ska stå i nån ladugårdsliknande byggnad. Före detta militär-byggnad. Smyger in på grusgården, ser ett par portar öppna, ser rumpan på bilen. Kluven känsla i hela kroppen. Så fel, så rätt. Jag borde…inte. WTF lev livet nån gång. Tar några raska steg, framför Stefans fötter, sträcker fram näven mot Tomas, och ser samtidigt en 2d Marmorvit 99 som skryter Turbo över hela bakstammen. HALT! Vet inte om jag lyckades fånga Tomas hand innan:
”Jag skiter i silltunnan” ropar jag, vänder på klacken, motar bort Stefan innan han ser. ”Stefan, du kan ta Aeron, jag ska ha andra grejer”. Tomas står halvt förskräckt, stum, men samtidigt med ett leende över läpparna. Jag forsar otrevligt in förbi 900an och börjar kolla 99an. Framför står det två trubbnos 900Turbos. En vit och en grönmetallic. Har jag rätt om det var 81 och 83?
Ok. Trubbarna var brorsans och 99an var T16-konverterad. Jaja.. då kan vi återgå till 900an.
Tittar omedvetet skeptiskt. Ryckte varken i baugetten eller plånboken. Jag likgiltig. Det var så länge sedan jag hade en sådan möjlighet att jag inte visste hur kroppen skulle reagera. Att ekonomiska frågan hängde som ett mörkt moln över mig råder inget tvivel om. Det här är inte rätt. Jag har hus, barn och nr2 på väg.Det tar inte många sekunder att inse att Valborg inte var Vingåkers bästa förare. Det är inte en bil i nyskick jag tittar på.
Öppnar lite dörrar, tittar lite skeptiskt. Här är inget perfekt, men inget är dåligt. Jag är perfektionist när tillfälle ges. Här ges inte utrymme för perfektion.
Tomas backar ut.
Precis innan Tomas backade ut bad jag honom öppna huven, och det enda jag gjorde var att lägga handen på maskin för att känna om den varit varmkörd ”det senaste”. Icke! Kall som en vinterdag i norr.
”Det här är en sån bil man inte behöver öppna huven på” säger jag. Vet inte när jag hörde en Saab 16v med så perfekt gång senast. Inte ett minsta konstigt ljud. Som ny.Tittar på Stefan med ett leende.
Kollar ner i pannrummet. Rent och snyggt, utan nån vidare puts. Här syns att bilen stått i en herrans massa år och vintrarna gjort sitt. Men Tomas hade hetvattentvättat bilen innan underredsbehandlingen. Antar att han tog maskinrummet i samma vända. Rent o snyggt, men inget glänser som nytt eller upputsat.
Går ett varv till medan maskinen får lite värme på tomgång.
Nä… jag hade önskat mer….
In bakom spakarna, Stefan bredvid. Vi smyger ut över grusplanen. Ut på vägen. Lugnt o försiktigt i med tvåan. Trögt. Petar i trean. Lika trögt. Som att trycka en tennisboll genom ett perfekt anpassat hål. Det tar emot, det tar emot, det tar emot o så flopp. Kör väldigt lugnt o småsnackar med Stefan. När det är dags för nästa växel avbryter Stefan: ”Hepp, håll kvar!” Varvet ökar, läpparna börjar le. Turbotrycket börjar komma och samtidigt som pjäxan planteras i pannrummet utbrister Stefan ”NU”.
Turbonålen letar sig genom hela gula och naggar på det röda. Det skjuter på bra i de där gamla silltunnorna. Bilen hoppar och far och växlarna skickas i en efter en, lika tröga allihop. Provturen var rätt menlös i sig. Störde mig mest på hur jävulusiskt stötig bilen är. Som en hoppstylta byggd av ett spett. Från gubbgung 9-5 till njurbälte. Plomberna i tänderna ligger på mattan. Kotförskjutning i ”Born by Jets”-anda. Katapult ut och du blir två centimeter kortare. Var det därför Viggenpiloterna körde 900Aero? För att hålla diskarna mortionerade.Kommer tillbaka.
Går ett varv. Hittar ännu fler störningsmoment.
Stefan småpratar med Tomas. Försöker värma honom lite. Tomas iskall. Jag ljummen. Stefan fattar inget.
Jag är ärlig. Skäller på Tomas över att han slängt original nummerplåtar till förmån för nya. Inser att bilen inte är värd sina pengar. Stefan smörjer Tomas än mer febrilt, medan jag tar en bild till minnesbanken. Växlar något ord, sådär så Tomas blir medveten om att jag inte är beredd att betala begärt pris. Men pengar pratar vi aldrig. Ingen av oss.
Tar de första vankande stegen tillbaka mot 9-5an. Det blir inget. Axlarna hänger, Stefan suckar.
Chippar efter andan, säger resolut att vi får dra oss tillbaka. Stefan kommer motvilligt mot mig. Tomas tar upp telefonen, sms:ar till nästa spekulant att bilen är kvar och med simultana knapptryckningar skickar jag till Martin ”Turbocab” att jag åker hem utan bil.
Vi tackar för titten, får en alternativ rutt att åka mot Jönköping och det sista jag säger med lite ironi: ”Jag ringer väl på E4 när jag närmar mig Mjölby för att jag ångrat mig.
Vi skiljs åt!
Ridå!
Färden hem går över fantastiska vägar. Säger lagom moloket till Stefan ”Här skulle man åka ogAero”. Han nickar och hummar.
Stefans telefon ringer. För att korta ner historien här så är det samma person som Tomas precis sms:at, som ska fråga Stefan om han ska med o kolla på en Aero. Stefan avbryter mitt i meningen med: ”Vet du vad jag gör?”
Ett långt samtal på högtalartelefon fick denne spekulant veta varför vi åkte tomhänta där ifrån.
Vi är alla tre eniga om en sak. Bilen kan vara värd pengarna för den som vill ha ett lätt projekt, en sak som inte jag var överens med mig själv om. Projekt har jag så det räcker och blir över. Stefan erkänner att han nog hade köpt om det vore han som var intressent. Stefans gyllende kommentar: ”Efter ett halvår brukar man glömma att man betalade för mycket”.
Jag dissade bilen för att karossens skick inte överensstämde med begärt pris. Men vad är miltalet värt? Vad är enbrukarhistoriken värd? Hur många kommer ihåg hur ett par 11200-milade plyschstolar känns i stoppningen? Valborg var nog inte någon sumobrottare.Haha, underbar läsning, jag ser fram emot fortsättningen. Jag kommer ihåg SMSet – ”Sverige – Holland 1-0”. Men jag skall inte gå händelserna i förväg…. Känner mig delvis skyldig/bidragande till denna historien, jag har ju en lång historia av att köpa för dyra bilar på ren vilja. Möjligen har min support bidragit till att det till slut blev köp ändå för dig David. 😆 Bra eller dåligt? Det får trådens fortsättning utvisa!
@Fidde-92 wrote:
Kommer också ihåg annonsen, men passade inte att köpa då men om de hade vart nu hade de varit annorlunda:P
Mer opassande än för mig?
@Esak wrote:Trevlig läsning David! Skönt att läsa en text som inte är förryckt av (avsaknaden av) skiljetecken och som faktiskt har en röd tråd.
Man tackar.
@Fidde-92 wrote:Kommer följa tråden! Nu får du skicka upp bilder också!:)
@dea wrote:
Trevlig historia. Vill vi ju ha bilder på bilen med ju.
@Esak wrote:
Men Var Fan Är Bilderna ???
Åhååå va gulliga ni är. Som ivriga små kissnödiga hundvalpar :teeth
Det var ju bilder i inlägget… Relevanta för inlägget :king@Turbocab wrote:
Haha, underbar läsning, jag ser fram emot fortsättningen. Jag kommer ihåg SMSet – ”Sverige – Holland 1-0”. Men jag skall inte gå händelserna i förväg…. Känner mig delvis skyldig/bidragande till denna historien, jag har ju en lång historia av att köpa för dyra bilar på ren vilja. Möjligen har min support bidragit till att det till slut blev köp ändå för dig David. 😆 Bra eller dåligt? Det får trådens fortsättning utvisa!
Haha… Tur att du bara minns det positiva av allt du fått utstå
Kanske dags att börja författa del 3Som en smygis.. bara dig och mig emellan.
Ingen annan får läsa
Om vädret tillåter kommer bilen stå på nån ICA-parkering och skämmas på söndag… Nån avlägsen undanskymd parkering i TrollhättanSitter i bilen. E4 Norrgående. Precis lämnat Jönköping och Stefan bakom mig. Lanskapet upp mot Gränna är ljuvligt, kanske bästa sträckan av hela E4 (jag har åkt alla metrar E4, men inte denna gång).
Börjar vara trött. Mentalt slö. Den där Donald bjöd inte på nån vidare lunch och kroppen har inte fått alla de där kopparna kaffe som kan vara så goda. Hur vackert landskapet än är så är det rätt trist att ligga där, 120-130km/h på farthållaren efter en lång dag.
Tankarna nöter. Rätt, fel, rätt, fel. Tror det är första gången jag lämnar ett eventuellt köp bakom mig, utan någon riktigt bra orsak. Bilen var ju bra. Bara det att den inte levde upp till förväntningarna. Senast jag lämnade en eventuellt köp bakom mig var jag väl 18år. Då var det inte rätt bil, eller för sopig. Men nu? Jag fattade ingenting. Minns inte riktigt vad som skedde på ensamresan hem. Samtal ringdes. Ångest lättades verbalt. Men vem eller vilka som fick utstå vet jag inte själv länge.
Nånstans mellan Gränna och Ödeshög så började läpparna le. Positiva tankar. Busiga tankar.
Är det nu jag ska ringa och säga att jag vänder. Haha. Det vore ju så roligt.
Jag skulle fan kunna göra det. Bara för att.De sista milen rullar på. Väl hemma hos familjen igen kan man slappna av. Är riktigt mentalt trött nu. Berättar om min dag, ringer några samtal, skickar några sms. När jag sitter där, vid köksbordet, tom i huvudet och allt bara är så där drömskt skönt, som att vakna upp lite lullig efter några öl och en tupplur på en gräsmatta i en park en varm sommardag. Ja då kommer ångesten som en krocketklubba på smalbenet. GJORDE JAG RÄTT?
Fler samtal. Ringer Stefan. Är jag klok? Han hade nog inga livsavgörande svar. Antagligen lika tom efter en härlig roadtrip som jag.
Ringer Tomas.
Lite allvar och några skratt delas. Jag berättar min villrådighet. För första gången pratar vi pengar. Jag berättar mina tankar om bilen och hur jag ser på priset. Tomas är trevlig, mottaglig, men kall inför min panikångest. Han har ingen anledning att gå mig till mötes, det vet han. Att han får begärt pris förstår han av intresset från inhemska och utländska Saabentusiaster. Han har ingen anledning att pruta för att jag ska kunna uppfylla en dröm, ty även om han gör en sanslöst bra vinst på sitt korta ägande, är det pengar som är motivator för försäljning.Ok. Ett inlägg här bara.
Vi pratar psykologisk prisjustering och inget tokprutande… bara så ni hänger med, kära läsare. Jag har redan höjt mig långt över vad jag egentligen kunde försvara.”Du får sova på saken” var de avslutande orden.
Sova var det ja. Klippt slut. Sova borde knappast vara ett problem. Eller?
Ska sanningen fram somnade jag rätt sött den kvällen. Men jag vaknade tidigt med. Somnade utan ångestkänslor, vaknade utan ångestkänslor. Men redan innan kropp och själ samarbetar så man förstår att man är vaken, vaknar sinnena och hjärnan tuggade oförtrutet på. Köp, låt bli, köp, låt bli. Vad talar för, vad talar mot.För att ge er en hint. Hus och barn har jag redan nämnt. Bankkontot innehåller en summa pengar som rätt exakt överenstämmer med köpeskillingen. Men huset är stort. Planerna större. Detta hus kommer vara ett svart hål i min ekonomi ett bra tag framöver, ty bredvid mitt bilintresse så står inredning, inredningsdesign, formgivning och arkitektur högt på intresselistan. Ett hus, lika orört som bilen jag just tittat på, men nästan dubbla åldern. Inget arkitektoriskt mästerverk, men ”möjligheternas hus” som en mäklare mycket väl hade kunnat använda i sin kampanj.
Va f-n ska jag göra?
Tjejen min är en rätt skön prick. Hon förstår vitsen av drömmar, och att förverkliga dem. Trots att detta bilköp är min egna personliga egoistiska tanke om en av alla mina drömmar, så säger hon kort. ”Köp bilen”, medveten om att vi begränsar oss ekonomisk och att hon kanske aldrig någonsin skulle få köra bilen.
Dagen innan, när hon skulle hämta sonen hos mormor, berättade hon om det eventuella bilköpet, drömmen, och ångesten när jag lämnat bilen bakom mig. Min svärmor, som inte är som vanligt folk skickar även hon ett klokt ord med sin dotter hem till mig. Denna underbart charmerande kvinna, sjukpensionerad sönderopererad, ensam och minst sagt fattiga dam, men med ett oändligt stort hjärta, skulle kunna leva på köpeskillingen i resten av hennes liv. Trav som är en av få utsvävningar hon unnar sig, kostar henne 12-15kr i veckan. Denna kvinna, som vet konsten att koka soppa på en spik, lever smått och snålt, utan vare sig bil eller dagstidning, skulle om någon kunna förklara den onödiga överkonsumtionen. Men denna kvinna är inte som alla andra. Rik i sinnet. Glädjs med andra, sörjer med andra. Hon missunnar ingen något och jag har aldrig hört henne yppa något som kan antydas till ekonomisk avundsjuka mot andra. Hon ber sin dotter, tillika min sambo, hälsa mig att köpa bilen. Ty bättre att uppfylla drömmen och ångra sig, än att göra sig olycklig i drömmar som aldrig prövades.Först frukost. Inom mig tar jag tagit ett beslut. En sten faller till marken. En sten så stor, att trots att den inte fysikt finns, så hörs dunsen i golvet. Min tösabit försöker kontakta mig. ”Men ring honom”, ”Köp bilen” med flera liknande kommentarer yppas. Hon gillar inte se mig lida av grubblerier. Jag börjar le, lite sådär pillimariskt. ”Ska dricka mitt kaffe först”. Sitter där. Lugn. Lugn som en buddhistisk munk. Känner mig upprymd. Så oerhört skönt att komma till beslut. Vad mitt beslut var, var irrelevant. Huvudsaken var att det var slut på grubbleri.
Kaffet sinar i termosmuggen, telefonen läggs på fönsterbrädan, headsetet petas in i öronen och Tomas telefonnummer rings. Jag är lugn, självsäker, nöjd och belåten. Signalerna går, en efter en.
Inget svar.
VAD I HELEVTE!
Snabbt inser jag att långfredagen är många lediga, klockan närmar sig tio och Tomas kan mycket väl vara i antågande att sälja bilen till någon annan. Fipplar det snabbaste jag kan över knapparna på den tryckkänsliga skärmen. ”Ring när du ser detta så ska vi nog hitta en överenskommelse.” Tjejen reagerar på att jag gick från valiumdrogad till speedad på en microsekund, frågar vad som händer, ger sitt stöd. ”Det är lugnt” förklarar jag. ”Jag skiter i om jag inte får köpa bilen. Det är bara så skönt att ha tagit ett beslut. Men om han visar bilen nu, så ska han veta att jag är med i matchen igen.”
Sekundrar blir minuter. Minutrarna tickar, en efter en. En, två, tre, fem, tio.Uppdaterar Martin ”Turbocab” och Stefan om vad som håller på att ske
Nån halvtimme senare kommer ett sms:
”Är lite upptagen just nu, men troligtvis kommer bilen säljas till Holland”God förmiddag anhängare.
Nån som legat sömnlös?Nu kommer den där känslan. Den som jag förtyryck och förnekat hela mitt liv. Att jag inte är tävlingsinriktad. Det är lögn i helvete för min omgivning att trigga mig till fallos-mäteri. Bara jag kan plocka fram den där målmedvetenheten, men bara när jag själv vill, bara när det gäller, och nu gäller det!
Nu gäller det att smida. Ett sms formuleras. Ord böjs och vrids för att läggas i en oslagbar kombination. Här gäller det att försöka hitta de ömma punkterna. Att trycka på rätt knapp. En räv placeras bakom vardera öra. ”Om du har intresse för att den stannar i Sverige…” börjas ett sms. Artigt, men borde kunna få en luttrad Saabentusiast att vackla ett steg i sidled. Ger han mig bara tillfället puttar jag honom i diket med en bodyslam.
Vaktar telefonen som en hök, beredd att sätta in stöten.
Hur lång tid kan det ta att få ett svar? Det har säkert gått tre sekunder nu. Ni pratar om att sitta på nålar. Det här är mer som att sitta på ett bastuaggregat. Varje minut är smärtsam lång, och han låter mig vänta. Den som väntar på något gott….Uppdaterar Martin och Stefan igen
”Vi kan höras lite senare” kommer det torrt tillbaka efter en evighet, eller åtminstonde 40 minuter.
F**k it! Ge mig ett ja eller nej!Sonen och hans moder har lämnat hemmet. Kvar sitter jag, likgiltig, spänd, förväntansfull, nervös. Allt på samma gång. Som att njuta av värmen när man kräks innanför sin egna tröja.
När f-n ska han höra av sig då? Nerver av spaghetti och magen börjar gapa tom. Stoppar buken full med något som bara kunnat anses som en kulinarisk upplevelse av en utsvulten uteliggare. Blicken tom. Jaha, nu då? Brygger en kopp java till.
Medan jag sitter där i min ensamhet zippandes på kaffet och tittar på en originaltapet anno 1971 så. Så vad då? Allt var tomt. Som en puzzelbit i Matrix.
Där fanns en insikt om att Stefan, i sitt sweettalk på plats pratade lite om erfarenheter av att sälja utomlands. Stefan fattade. Skulle det påverka?Finner mig själv sittandes i min egna bil, på väg mot den stora staden och garaget. Som en zombie vet jag knappt vilka beslut kroppen fattar, men uppenbarligen kändes det mer meningsfullt att hänga lite med polarna i garaget och slå ihjäl lite tid, än att vänta på att den där originaltapeten ska rulla ner sig själv. Solstrålarna skiner på mig bland de övrigt regntunga molnen.
Helt plötsligt surrar telefonen tillFör att kapa lite i historien:
Jag skickar ett sms till Martin. ”Sverige-Holland 1-0”Här borde väl ändå världens längsta historia om ett bilköp ta slut?
Lugn…. Det kommer merJa, ni är ju inte dumma i bollen.
Kort och koncist. Holländaren ville lägga en handpenning. Eftersom det var långhelg skulle det ta några dagar. Till råga på allt så ville han hämta bilen först i sommar. Tomas backade. Undertiden, när bilen liksom var verbalt såld, frågan var bara till vem, så började allt fler buda utan att ens ha sett bilen.
Tomas fick det hett om öronen och insåg att då jag var den enda som sett bilen, och nu villig att betala begärt pris, var det bara att se till att komma till snabbt avslut.Jag sitter i min bil, på en bussficka, på en landsväg och har precis mottagit ett sms som berättar att jag precis köpt en bil. Nu gäller det att handla snabbt. Känslan av att försöka fånga en hal tvål som glidit ur näven gör sig påmind. Ringer och klargör dealen. Ska jag vända hem och slänga in en handpenning, eller ska vi ta det när jag kommit tillbaka efter garagehäng. Det var helt ok att ta det senare. Fine.
Även Stefan undrättas över vändningen i affären. Rullar vidare mot garaget, smått chockerad. Mitt i allt kaffedrickande börjar telefonen surra. Både från Martin och Stefan kommer det frågor om affären är klar och handpenning lagd. PARANOID! WTF. Nu är det alla andra som vill ha bilen som vill kolla om de har en sista chans. Stressen slår i taket. Fuck. Tänk om….
Utan att stressa så skosulorna smälter börjar jag avrunda mitt besök i garaget. Gäller nog att få in en handpenning. Rullar hemmåt, knäpper igång datamaskinen och överför 10% av köpeskillingen. Tar ett kort med den smarta telefonen och skickar som kvitto till Tomas. Svar kommer snabbt att det inte var nödvändigt, men att han tackade. Förklarade lite nonchalant att det var nödvändigt. För mig och min mentala hälsa.Fattar ni?
Jag har precis köpt en nittonhundraåttiosju års 900 Aero med en brukare och 11227mil när jag lämnade provkörningen. Nu kan ta mig fan ingenting gå fel. Eller?
Nu råkar det vara så att bilen var obesiktad när jag var på visningen, och det enda som ”prutades”, även om det var en ursprunglig tanke för Tomas, var att bilen skulle vara besiktad, godkänd och skattad för köpeskillingen. Tomas som hade en besiktningstid, var självsäker nog att tycka att jag kunde köpa en tågbiljett direkt. Jag log. Jag var lugn. ”Vi får väl se om den går genom” tänktes med ett mått av sarkasm. Ingen brådska för mig att hämta. Huvudsaken var att affären var ”klar” så att säga.
Helgen gick, med ett välmående. Elmia besöktes. Många gånger frågade jag mig ”va fan har du gjort”, mest för att kontrollera min egna status. Jag var nöjd, även om det var fel bil till fel pris i fel tid. Kunde finna mig själv gå och fnittra som ett litet barn. Ingen förstår varför, men de flesta tror väl att man är redo för hispan.
Jag hade hela tiden sagt att Tomas kunde höra av sig efter besiktningen så fick vi se hur det gick och efter det bestämma när det passade att jag kom och hämtade bilen.
2 april 07:42 surrar telefonen till. ”Blankt papper” är det enda som står att läsa.
Helvete. Nu finns ingen tid att spara. Jag måste hämta ”my precious”, och det är fort. Bussar och tågtidtabeller lusläses.
”Är det ok om jag kommer till Skövde runt 16, om mormor kan ta grabben”
”Det ska nog funka fint”
Biljett: Buy Now…. fast ankomsten blev inte förrän 18.15.
Tjejen slutar 16 och tåget går några minuter efter. Jag petar in sonen i bilen, åker för att hämta upp sambon, så får hon lämna mig på tåget och ta sonen. Hon sparar en kvarts rast från dagen, för att kunna fly den kvarten innan. Den tjejen vet hur man löser problem, ty mormor kunde inte ha grabben, och jag, som varit cool en hel helg, kunde inte vänta de extra 24 timmarna. Den som väntar på något gott… I helvete heller. Jag har väntat sedan jag var pojksopling och bilen var ny. Jag ska ha min bil. Och det är NU.Sitter på tåget från Linköping. Passerar Norrköping. Byte i Katrineholm är det som gäller.
Lagom när vi lämnat Norrköping bakom oss och kommit ut i skogarna mot Katrineholm surrar telefonen till. Det är Tomas:”Tjena är du på väg? En fråga bara. Självklart får du köpa min bil men jag ångrar att jag sålt den.
Du vill inte ha ekonomisk ersättning när du kommer till Skövde och åka hem utan bil? Mvh Tomas”Fasen vilken go tråd :king
@dea wrote:
Fasen vilken go tråd :king
Tackar!
Undrar just hur många som orkar läsa…. mycket tjat för ingentingFan va man känner igen känslan! Riktigt bra story, och du är väl värd den 😛
Jag vet hur det slutar, jag var delvis inblandad under tiden och ändå läser jag det hela som en rysare! Och jag känner såklart igen mig i mig själv – tvivel, varvat med självklara ”ja nu köper jag bara”. Badkars-sittningar som slutar med randiga fingertoppar och kallt vatten när tankarna maler. Desperata tömningar av pensions-konton (!) för att få till stålarna när den rätta vagnen finns där och behovet växt sig tillräckligt stort. Allt är kryddat med en skvätt mani och inte lite galenskap. Men som jag brukar säga när jag är på gång att göra nåt dumt igen – ingen vanlig tråkig mäniska som gör som alla andra tycker har lämnat nåt stort avtryck i eftervärlden. Det är bara egna individer som lever ut och inte lyssnar på förnuftet för mkt som åstadkommer minnesvärda saker. Så ser jag det – och den här tråden beskriver en mans tankar och funderingar över att våga vara annorlunda och ta steget ut! Många med mig lär känna igen sig? Och imorgon tror jag Valborg angör Trollhättan. Det skall bli väldigt kul att se underverket och fälla en dom! 😆
- Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.
