- Detta ämne har 35 svar, 12 deltagare, och uppdaterades senast 2006-05-29 07:55 av .
- Inlägg
Har nu testat att låta ett nybehandlat arbetsstycke stå ute i regnet under dagen och det har inte blivit någon ytrost på det så någon form av förzinkning har skett.
Principen för förfarandet är att man man mha electricitet slår isär rosten till sina beståndsdelar, nämligen järn, syre och väte. Järnet blir kvar på föremålet medan syre och väte ger sig av igen.
På länken som det hänvisas till härovan står att man inte ska använda rostfritt till anod eftersom kromet i legeringen går i lösning och gör elektrolyten till miljöfarligt ämne. Den får inte tappas i avloppet eller naturen. Både giftigt och ev. cancerogent
. Så använd hellre vanlig plåt.Freda’ ida’
MO
Man tackar! Då fick man lära sig nåt igen, och slapp göra misstag
. Det är bara att inse att man inte alltid är så smart 
som man tror.Principen för förfarandet är att man man mha electricitet slår isär rosten till sina beståndsdelar, nämligen järn, syre och väte. Järnet blir kvar på föremålet medan syre och väte ger sig av igen.
På länken som det hänvisas till härovan står att man inte ska använda rostfritt till anod eftersom kromet i legeringen går i lösning och gör elektrolyten till miljöfarligt ämne. Den får inte tappas i avloppet eller naturen. Både giftigt och ev. cancerogent
. Så använd hellre vanlig plåt.Freda’ ida’
MO
Det finns en öppsjö av olika typer av ”rostfritt”. Dom flesta innehåller bland annat ca 10% krom, men principen för att använda rostfritt är just det att den INTE löser ut några metaller till elektrolyten. Det är själva baktanken att använda rostfria anoder, inerta. Så generellt är det ingen fara med rostfritt!
Principen för förfarandet är att man man mha electricitet slår isär rosten till sina beståndsdelar, nämligen järn, syre och väte. Järnet blir kvar på föremålet medan syre och väte ger sig av igen.
På länken som det hänvisas till härovan står att man inte ska använda rostfritt till anod eftersom kromet i legeringen går i lösning och gör elektrolyten till miljöfarligt ämne. Den får inte tappas i avloppet eller naturen. Både giftigt och ev. cancerogent
. Så använd hellre vanlig plåt.Freda’ ida’
MO
Det finns en öppsjö av olika typer av ”rostfritt”. Dom flesta innehåller bland annat ca 10% krom, men principen för att använda rostfritt är just det att den INTE löser ut några metaller till elektrolyten. Det är själva baktanken att använda rostfria anoder, inerta. Så generellt är det ingen fara med rostfritt!
Så här står det på länken här http://antique-engines.com/stainless-steel-electrodes.htm
”Many people using the electrolysis method for rust reduction swear by stainless steel, stating (incorrectly) that it’s not consumed, stays clean and seems safe.
Stainless steel is indeed consumed when used in the electrolysis process, although slowly. The main problem with using it is the hazardous waste it produces. Stainless steel contains chromium. The electrodes, and thus the chromium is consumed, and you end up with poisonous chromates in your electrolyte. Dumping these on the ground or down the drain is illegal.”Jag tänker att jag kör med järnelektroder (eller zink som Kaparn) eftersom jag inte själv känner mig kompetent att garantera att inget krom går i lösning.
/MO
Samma ämne, men annat forum.
http://amazon.forum.bilia.se/phpbb2/viewtopic.php?t=1830En aspekt, som gör den här metoden särskilt intressant, är hur detaljer med höga hållfasthetskrav klarar av sin uppgift efter rostavlägsnandet. Vad jag hajat efter alla inlägg (rätta mig om jag förstått fel)på denna tråd är att metoden är tämligen mild mot grundmaterialet. Något som inte alltid är fallet vid blästring. Främre bärarmar, det exempel du tagit upp från början, Kaparn, är den komponent på en gammal Saab som jag minst av alla skulle komma på tanken att blästra. Orsaken:
Hur många har sett en brusten bärarm på en gat-Saab? Trots att dessa kan vara mörkbrunt rostsnuskiga och likna kriget? Jag har sett två. Den ena, på en 96:a med makalösa över 80 000 mil bakom sig, ganska rostig arm, ren materialutmattning plus korrosion låg garanterat bakom.
Den andra, en annan 96:a, tre veckor efter blästring av bärarmarna…. normalytrostiga innan.
Ska inte lämna ut mer detaljer nu då medlemmen tillika ägaren fick namnet B. Bärarm vid händelsen!Hursomhelst har det senare exemplet fått mig att bli väldigt reserverad mot blästring av fundamentalt bärande bitar, därför är lutbadstanken klart intressant och säkert ett hållbart alternativ ur denna synvinkel också. / Matte
Dax för en liten summering av experimentet. Resultatet blir riktigt bra all rost försvinner från arbetsstycket även där det är svårt att komma åt, gammal färg och underredsmassa går efter behandling att borsta bort. ytan blir svart och vad jag förstått blir det ett tunt zinkskikt på delen (på den yta som varit närmast anoden under behandlingen kan man se zinkskiktet) hur som helst blir det rostskyddat och det rostar inte igen på ett arbetsstycke som fått ligga ute i regn och rusk en tid.
Vad jag förstått av vad jag läst och sett så återskapas en del järn ur den rost som ligger närmast ytan på arbetsstycket, rostklumpar om man kan säga så ramlar av.
Grundfärg och lack fäster utmärkt på behandlad yta utan att man behöver slipa.Nackdelar med metoden är att vätskan är frätande och därför lite obehaglig att jobba med (tänk på barn och djur), det bildas obehagliga gaser vid processen, och det tar tid man får inte ha bråttom, ett arbetsstycke åt gången och cirka tolv timmar per del. legerade ytor såsom lagerbanor kan ta skada av behandlingen och blir svarta och skrovliga.
Men det är en utmärkt och billig garagemetod och jag kommer att använda mig av den igen när behov uppstår.
Detta att blästring försvagar anser jag vara en myt tills någon beskriver det vetenskapligt! De möjliga orsakerna jag ser är: 1. Friskt material avlägsnas vid blästringen, frågan då är vilken utrustning och blästermedel man använder. 2. Ytan tar härdning och blir spröd.
Jag sökte info om detta när jag efter att ha blästrat en MC ram blev varnad för riskerna. Det jag fann var att problemet alltid refererades i anknytning till Bil eller MC entusiaster, oftast vid renoveringar. De få dokumenterade fallen (<5 på svenska och engelska) jag fann avfärdade jag (helt ovetenskapligt) som att man utgått från för dåligt grundmaterial.
Själv använder jag både Lutmetoden och Blästring.Vi har i hobbygaraget ett Biltema Blästerskåp som vi kopplar in på tryckluften Pris 1250 SEK
Blästerskåp
Litet och behändigt, för blästring av mindre detaljer. Rymmer ca 14 kg blästringsmedel. Glasruta i locket. Blästringspistol, skyddshandskar och invändig belysning. Levereras med nätadapter (220–240 V), 4 keramiska blästringsmunstycken, 4 luftmunstycken, kraftiga skyddshandskar och skyddsfilm för glasrutan. Luftförbrukning: ca 140 l/min. Arbetstryck: 6,9 bar. 1/4″-tryckluftsanslutning. Yttermått: 600 x 515 x 585 mm, innermått: 580 x 430 x 300 mm. Vikt: 25 kg.Fungerar utmärkt. Blästrade idag chassit till Sonetten med Biltemas aluminumsilikat.
Trevligare än att blaska med lut……
Jag har tittat på detta blästerskåpet från Biltema och dömt ut det som alldeles för sopigt, kvaliteten och passningen är skrämmande låg dessutom är det förmodligen tillverkat av små barn i Kina.
Ska jag lägga pengar på ett blästerskåp så blir det ett mer kvalitativt. Dom jag har hittat på nätet brukar kosta från 6000:- begagnade.Kaparn,
Måhända att skåpet kostat för lite men resultatet är enastående!!!! Grejorna, nu senast chassidetaljer blir fina.Jag blir bara förbannad över att min halvvetanskapliga tråd om en alternativmetod plötsligt övergår i lovprisande av en undermålig produkt från Biltema.
Hur man dessutom får in en Sonettkaross i ett dylikt blästerskåp övergår mitt förstånd.
Och uttalandet om att möjligjeten att blästra sönder någonting är en myt. Jösses!!! Jag har personligen blästrat sönder massor av grejor i ungdomligt oförstånd, det är ju fullständigt självklart att det går att blästra tillex. en bärarm till atomer om den inte är gjord a titan eller dylikt.Jag lämnade iväg ett par V4:a framskärmar till min brors 95:a för helblästring för 10 år sedan.
När de sedan skulle monteras så var de plötsligt lite för stora 
Tydligen så sträckte de sig av blästringen. Snopet är ordet.Lutbad hade varit bättre.
Hej ! Intressant tråd faktiskt.Har funderat på detta med lutbad länge
men har inte kommit till skott riktigt.Pga att det inte är så hälsosamt
,och var gör man av lutlösningen efteråt?.När det gäller blästermetoden
så är det en liten vetenskap.Det finns massor av olika medel till olika
ändamål.Den som påstår att man försvagar delen genom att blästra har till
viss del rätt.Om man bär sig åt som en idiot, eller om delen från början har varit för rostig.Men det gäller att ha materialkännedom om man ska hålla på.
och de som inte har det,de ska hålla sig borta från det.Annars blir det lätt
tråkigheter.Fasiken va präktigt inlägget blev,det var inte meningen ;-).Ang
blästerkabinen, 5,9 bar!!!!! Då blästrar man ju i sönder de flesta blästermedel
och då har det ingen effekt. / Mats
- Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.