anders lovmark
@anders-lovmark
Forumsvar skapade
-
Inlägg
-
HGJ 985, jovisst, den har man haft mycket kul med, tråkigheter också för den delen,
så är det ju med sådana häringa tävlingsbilar.I Augusti 1985 köpte jag och en polare bilen, vem som hade ägt den före oss minns jag inte.
Vi åkte orientering med bilen, med blandat resultat, någon gång vann vi, ibland gick det sönder. Minns särskilt när lådan pajade på Högstabanan som var sista sträckan, hankade mig hem mitt i natten och det lät som en tombola under huven.På ett race våren 86 högg det i en snövall och den gamla vanliga visan … ett träd, suck !
Ställde in den i garaget och förträngde den, det gjorde dock icke tjuven, han var där en mörk
natt och snodde Ass-stolarna. För att få loss dessa, skar tjuven av de vackra ljusblåa Klippan-
fyrpunktarna.Detta gjorde HGJ ändå mer tråkig att se på, dels bombad i fören, dels vandaliserad i interiören !
Sålde bilen till min gode rallykompis Uffe Björnvad ute på Ekerö, vilken gjorde bil av den och körde ett antal race.
Sen börjar det bli rörigt, jag tror jag köpte tillbaks den först 1987, körde ett antal rallytävlingar med den, sedan köpte min synnerligen gode vän Walter Olofsson in sig i bilen.
Som parantes kan nämnas att Walter började sin bana 1966 med en Sport 65:a, jag debuterade
i rallysvängen 1970 i en midnattsblå Sport 62/63:a som han också åkt med. Efter ett antal år i
folkracesvängen ville han börja med rally igen och började då åka med HGJ. Vi varvade lite,
jag åkte ibland och han i ibland. Walter blev sedan väldigt duktig i Suzuki Cup där jag som
kartläsare åt honom fått många gråa hår och fasansfulla upplevelser (men härliga) som alltid
sitter kvar i hjärnbarken.Walter åker nuförtiden någon typ av ekonomibanrace (ursäkta men jag är gammal nog att skriva ihop sådana ord) tillsammans med Ola Strömberg samt andra fördettingar.
1990 hade köpte jag hus och sålde HGJ till vår medlem Leif Westin, en man som hade en
medfödd talang när det gäller rallykörning, mycket duktig ”på min tid” i början av 70-talet.Han åkte då en vit V4 i grupp 1 och vann nästan allting som C och B-förare vill jag minnas.
Vad han sedan gjorde med HGJ är mig okänt.
Min och Peters 65:a heter Josefina men kallas Jossan, beroende på tre saker:
Hon köptes Josefina-dagen i Mars 2000.
Vid denna tid läste jag Strindbergs ”Giftas”, där en prostituerad kvinna, boendes på övervåningen på Stallmästaregården, hette Jossan.
För det tredje är 65:an lynning som en kvinna, för det mesta helt underbar men ibland helt för djävlig.
Eftersom det var den ”Internationella A/C-dagen” igår så skulle detta ha skrivits igår, men hade ej tid !
Grattis i efterskott till Angus Young som fyllde år igår !
”Whole Lotta Rosie” och ”TNT” får min fot att bli ystrare än vanligt och visst finns det fler:
Status Quo: Whatever you want
Creedence: Up Around the Bend
Ozzy: Bark at the Moon, Perry Mason
Scorpions: Rock You Like a Hurricane
Maiden: The Number of the Beast, Run to the HillsNä, nu får jag sluta, många fler finns det !
Sporten (F 8276) är i slutscenen där de älskande äntligen får varandra. Naturligtvis åker hon en Sport eftersom hon är en godsägardotter, vad annars ?
Flickan spelas av en mycket ung Liz Nilheim.Någon mer Sport (stavas alltid med stort S, glöm ALDRIG det) i sagda filmgenre har jag nog inte träffat på. I en Fridolf-film har dock den nygifta Fridolfs dotter, spelad av en ung Meg Vestergren, och hennes make (Lars Ekborg) en vanlig Saab 96:a. Fridolf kör ju som vi alla vet en ostkupa.
Att jag inte tog att det var en Sport direkt, Fredrik, får jag nog tillskriva åldern.
Vill först understryka att detta ej är ett inlägg för att kritisera klubbens 2”-system, vi skall nog vara glada så länge vi har folk som vill och orkar åta sig jobbet med nytillverkning av reservdelar till våra kära bilar.
Sedan är det nog så att kombinationen priskänslighet och tillverkningsantal säkert har en inverkan på kvaliteten. Om vi är villiga att betala ordentligt och reservdelarna görs i stora serier så kan vi nog ha lite större krav på utförandet.
Men; faktum kvarstår !
Köpte ett komplett 2”-system till 65:an förra sommaren. I början lät den dovt och tämligen tamt, trots sportmotor, lät nästan som 92:a !
Efter ett tag, säkert bara efter drygt 100 mil så började den låta högre och högre, bakre dämparen hade drabbats av infarkt. Spikade gjorde den också, vid runt 3.600 – 4.000 när man låg på ”lätten”.
Investerade 3 lax i en XP-framblåsa. Ivrig att testa så började man meka, vad trött man blir när det är samma dimension på stosen på XP-blåsan som på avgasröret, varför gör du så Niklas ? Rören frontalkrockade med varandra, stosen skall ju ha samma dimension som stosen på 2”-blåsan, annars blir det ju inte kul ! Så det blev att modifiera, stön !
Men, sedan blev det både vin och vatten !
Bilen fick ett helt annat temprament, varvilligare, slutade helt att spika och mera botten,
helt enkelt jättebra, här skall du ha tack Nicklas.Det mindre bra var ju (vilket jag misstänkte) att med en bakblåsa som slutat att fungera,
och med en framblåsa som inte skall fungera som en ljuddämpare så blev avgasljudet något
som får mig att tänka på ungdomens ban-saabar på Skarpnäcksfältet.Eller också får det mig att tänka på ett JAS-plan, ljudet är ganska lika, som det är nu går
det inte att köra bilen, något måste göras.Förslag emottages tacksamt !
Anders Lövmark
I november 1974 – Oj 29 år sedan – skulle jag och några kompisar upp till Härnösand för
att kalasa lite uppe i kompisens föräldrars sommartorp.
Vi tog min bil i brist på andra, Yngves Ekbergs T-sport BLP 270, som jag ägde på den tiden.Färden gick bra, även om det blev kallt i bilen, en T-sport saknar ju isolering och
värmen orkade inte riktigt med. Polarna frös nog inte så mycket, eftersom Pripps IIB kompenserade en hel del.I en nedförbacke ner mot bron över Ljusnan skrek ett antal ölstinna röster: Ge benet, vi vill
höra på lite gny ! Naturligtvis hörsammade jag detta, pedalen stumt i botten.
Vrålet från Lancia-förgasaren blandat med avgasljudet var underbart.Sedan skrammel och alla lampor lös, typiskt ! Varför saktar du farten, undrade de ölstinna.
Motorras, förklarade jag. Äh, lägg av, kliv på igen !
Men, där stod vi och mobiltelefonen var inte uppfunnen. Lift till Söderhamn för rekvirering av bärgningsbil. Eftersom det var hasplåt och en väldig massa extraljus i fram så fick bärgaren
lyfta bilen i bakändan. Detta krävde att jag satt i bilen och höll i ratten, medan han drog in den till Söderhamn. Gissa om det var en häftig känsla att sitta baklänges och se bilar som kom
i 120 km/tim mot mig för att sedan svänga ut och köra förbi !Vi ställde Sporten vid en bensinmack, sedan köpte vi tågbiljetter till Stockholm, tåget skulle
inte gå förrän 1 på natten. Vi gick på Stekhuset Faxe, åt Tournedous och drack ett icke föraktligt antal pilsner före, under och efter måltiden. Efter detta gick vi lokal för att pröva
lyckan på de lokala damklientelet.Det gick som vanligt, så vi hamnade på tåget lindrigt nyktra, i tågkupén satt ett antal beväringar och sov, dessa bytte kupé ganska snabbt eftersom de nog ansåg att vi var för
högljudda. Nåväl, vi somnade ganska snart vi också, och det blev första pendeln hem från
Stockholm ut till Jakobsberg på morgonen.Någon vecka efter var vi uppe med släp och hämtade hem Sporten och det var som vanligt,
d.v.s vevlagerras.Eller kanske ett rallytrick: Dra pulversläckaren in i kopplingshuset ?
Detta gör att jag drar mig några historier till minnes:
Bosse Reinicke, som åkte med Håkan Lindberg i slutet av 60-talet har berättat följande för mig:
En SM-final, om det var med den beryktade grupp-1:an eller om det var i grupp 2 minns jag inte, men det var dags att starta på sista sträckan och de ledde med ganska mycket.
Det var alltså ”bara att komma över” sista sträckan för ett inkassera SM:et.Radarparet Hellberg och Swanér avvek för att åka till hotellet, här skulle arrangeras för festligheter, det hade ju blivit ett nytt SM-tecken.
Efter några kilometer började kopplingen slira något alldeles förskräcklans. Håkan och Bosse
fick stanna, drog pulversläckaren i kopplingshuset och lyckades dock hanka sig i mål. Detta hade tagit sådan tid att de bara kom trea, SM-tecknet flög sin kos och herrarna på hotellet fick med snopna miner avbryta festfixandet. Så kan det gå !Ett Roslagsrally, 1983 tror jag, stod vi på en serviceplats utanför Gimo, kallt och djävligt var det, in kommer Stig Andervang med Escorten, liggandes 2:a i Nationella.
Speedad till 110 %, som vanligt, hoppar han ur bilen och upplyser oss alla, synnerligen upphetsad, att kopplingen slirar. Kartläsaren hade fått sig en riktig resa och var apatisk,
han satt och mumlade om att han ville bryta, det var riktigt synd om karln !Jag föreslog att han skulle dra pulversläckaren i kopplingshuset, millisekunden efter dök Andervang som en pil under bilen med släckaren. En millisekund efter detta blåste det till
och ett vitt moln kom ut under bilen. Strax efter kom Andervang fram och hostade och kraxade, vit som en snögubbe. De bröt strax efter, förmodligen till kartläsarens stora lättnad.På en annan tävling, så hoppade gasreglaget ur i kön vid en TK, Andervang blev som vanligt
ytterligt upphetsad och en annan duktig förare, ”Fredriksson (”dyngsväng” för de initierade)
lugnade Andervang genom att erbjuda hjälp.Synen är underbar: Fredriksson står och mekar med Andervangs Escort, Andervang står bredvid och småhoppar med armarna tätt vid sidan av kroppen och med knutna nävar, skrikandes: ”Fredriksson, Fredriksson, se till att han ger FÖÖLLT !”
Jorå, visst minns jag dessa bilar !
Båda var StdB-hojar om jag minns rätt.Kommer ihåg ett ”Sydsvenska” någon gång på 80-talet, det var sista morgonen innan målgång och vi stod och väntade på en serviceplats på ”vår” bil. Bredvid stod Bertil och Kjells killar.
Plötsligt kommer Kjell in, har rullat, och en våldsam aktivitet utbryter. Han kommer inte ut ur bilen då dörrarna inte går att öppna. Han kryper då ut där framrutan en gång satt, samtidigt som spett och släggor dånar, allt för att ”få bil” av
eländet.Tog en underbar bild av detta, just är Kjell kryper ur rutan och grabbarna samtidigt bultar på bilen.
Om det är någon som jag har respekt för som chaufför så är det den krulligt rödhårige Bertil Johansson, han var mer än grym på att gasa, åtminstone med StdB-Saaben ! Han kunde åka hur fort som helst när han var på humör.
Classe Uddgren, reporter på idrottsbladet, är en man som inte är lättskrämd när det gäller att åka kartläsare, men han sade en gång till mig att tre personer har fått nackhåret att resa sig på honom: Arne Allansson, Roffe Skoghag och Bertil Johansson.
Min kompis Lasse Lindqvist som var ganska duktig att gasa Ascona B en gång i tiden, blev en gång mäkta förgrymmad då han fick pisk av Bertil i StdB-Saaben på en sträcka som var tämligen snabb.
Han gick och grymtade hur det överhuvud taget var möjligt, han hade ju åkt ”stumt i botten” nästan hela sträckan OCH SEDAN FÅ PISK AV EN StdB-pysburk !Inget är nytt under solen, Yngve !
Sommaren 1982 började min polare och jag att tävla mot varandra, vi satte gränsen till 020. Märkte snart att man blev en trafikfara, även att man blev lite snurrig i huvudet av att sitta och snegla mot den mötande trafiken. Jag trodde att det skulle gå ganska fort, men ack vad jag bedrog mig. Så fort jag eller min polare hade hittat ”nästa” nummer så ringde vi och stressade varandra.
En vecka i Augusti åkte vi upp till Lappland och fjällvandrade, båda satt vi och glodde, det blev faktiskt ganska jobbigt, särskilt som det hela tiden var oavgjort. Letade jag efter 014 så gjorde han det också.
På hemvägen från Lappland skulle jag hoppa av i Kolsva, det var nämligen dags för ”Kolsvarundan”
eller ”Kolsva Grand Prix” som den också kallades beroende på att det var ganska mycket ”femma och fullt” på sträckorna.När jag hoppade av hade båda hittat 019 och jag hoppades innerligt att polarn inte skulle hitta 020 på sin fortsatta färd mot Stockholm, då skulle han ju vinna !
Jag knatade upp till servicebilen och slängde in ryggsäck, liggunderlag och sovsäck in bland däcken, kröp in i ”sparkdräkten” och drog åt fyrpunktarna. Här skulle det bli åka av visste jag, vi skulle försvara en seger i Grupp A från förra året.
Med roadbooken i knät drog vi iväg mot SS1 och rent automatiskt glodde jag på reg.skyltarna på de mötande bilarna.
Strax innan vi skulle svänga av den stora vägen och gå in i TK, vad möter vi då ? Jo, en bil med 020 på plåten !
Vi försvarade inte segern, jag tror vi blev 2:a eller 3:a, men det gjorde inget, jag vann över min polare i alla fall !
Näru, Fredrik !
Det var föraren som strök med, han blev 28 år, minns jag. Bilden, när han kör in i trädet och rutan som lossnar, sitter för evigt fast på min näthinna. Jag såg bilden i Expressen, jag tror att rubriken var något i stil med ”Här dör en rallyförare”.
Hej Åke !
Tiden har gått, och enligt mina tidigare inlägg så får jag konstatera att jag glömmer ibland.
Vad jag dock minns är att denna tävling var i någonstans i Roslagen. Jag tror att bilen var silver, är dock ej helt säker. Minns att jag höjde ögonbrynen då Leffe Asterhag gjorde come-back i en Toyota, han åkte ju BMW innan, höll upp några år innan det blev just Toyota.
Varför lät jag Sprinten rosta bort ?
Varför sålde jag min Lotus Cortina för 4.500 ?
Varför behöll jag inte någon av mina Saab Sportar ?Sådant kan man fundera så här efteråt, men saker idag som kan verka ointressanta, blir kanske oerhört heta i framtiden ?
Visst var det 1977, 76 vår ju året för kampen mellan Stig och Per, naturligtvis. För en gamling som mig, flyter gärna åren ihop, har varit uppe på Svenska snart 30 gånger så då blir det lätt så.
Minns en tävling hösten 76 då Stig var föråkare med 16-ventilaren, för att testa ut grejorna. Var naturligtvis snabbast. Kartläsare var någon från den arrangerande klubben, som var full av beundran för Stigs framfart. ”Äh, det var lugnt och stilla mitt på vägen” sa Stig och hastade iväg med 16-ventilaren. Han hade bråttom, skulle norröver och åka rallycross dagen efter.
Som jag minns det kom han 2:a i RAC efter Roger Clark detta år, fick en punka som sinkade honom, tror jag. Sedan sviker minnet mig, hur placerade han sig med 16-ventilaren 1977 ?
1978 var det turbodebut i RAC, minns det ganska bra eftersom jag var där. Dock gick ju drivaxlarna på båda bilarna efter ett antal sträckor. Vi var en kortege med SAAB:ar som for som skallskadade kors och tvärs över England, Torsten Åhman i en 99-turbo (DUT 375 tror jag), Eric i en 900-turbo och Bosse Reinicke och jag i en vanlig 99:a. Minns att wastegaten pajade för Pelle på Donington, då var det nervöst bland SAAB-folket, Pelle smög runt för att inte skjuta motorn.
Ja, ja, det var tider det !
Alla har vi olika åsikter, tur är väl det !
Aktar mig för verbala slagsmål i detta forum, genom att backa lite och säga: Visst fanns det håriga 99:or också.
Tänker då i förstone på Stickans 16-ventilare, det var något det ! Glömmer aldrig ”Svenska” 76 när jag stod på ”Soptunnan” (Gräsmark – Brånarna) även benämd ”Stigs privata racerbana”, där han under en rad år alltid var värst. Stod vid starten och njöt, 1:an, 2:an, 3:an, 4:an innan första vänstern, vilket gny !!!!
Sådant får man aldrig höra något mer !
Jag förstår mig inte på er !
Hur kan ni bli upphetsade av en äcklig 99:a !
Har ni inte förstått vad SAAB är ?
För att låta som Percy Nilegård:
Vi snackar tvåtakt, vi snackar lister nere på dörrarna, vi snackar emblem där det står SAAB SPORT ! Då snackar vi SAAB !Att ha en bild på en 99:a i taket över sängen har jag förståelse för, man måste respektera alla böjelser, eller som Thorsten Ehrenmark sa: Intet mänskligt är mig främmande !
Själv drömmer jag om en tapet med SaabSport-märket som mönster, Saab-röd med märkena i silver,
OH GUD, skulle betala 1000 spänn rullen, lätt !!!Runt 1980 började min dåvarande Rekord Sprint (jojomen en med två ståwebrar och gigantiskt luftburk med två pipor) rosta bort, fadern sålde sin 99:a 73:a till mig för 3 lax, an offer you can´t resist !
En äckelgrön historia som genast gjorde mig deprimerad, satte i en läderkaka och Bilsteindämpare för rallykörning, således stenhårda. Detta gjorde vagnen något roligare samt att jag blev mindre deprimerad vid framförande av ekipaget.
På semestern, på väg till Arjeplog, tog vi västra sidan av Sverige, Idre och vidare upp förbi Vemdalsskalet, allt för att vägarna var krokiga och det var mest grusväg.
Oj, vad kul det var, MAXIMUM ATTACK, som Alén sa.
Den dåvarande kvinnan gnällde och skällde, som de plägar göra, men jag var inte kontaktbar, här åktes patten !När vi kom upp till Arjeplog hade en dämpare gått genom plåten, ej på grund av rost, utan dämparen var för hård för tempot, dock svetsades detta ihop på Shellmacken i Arjeplog som fanns på den tiden svetsar fanns på en mack !
Ett år var nog, ville bli gladare, då köptes en Ascona 2,0 E, 105 hk med EINSPRITZ, en recaropall, GTE-ratt, tvåtum och riktiga dämpare i fram did the trick. Nu var jag glad igen !
Och, för att prata rallyspråk, nu kom tiderna:
Stockholm – Gävle 58 min, Stockholm – Karlstad 2 tim, Stockholm – Härnösand 3.30, Stockholm – Bollnäs 2 tim.Usch ja, detta var i min ungdom, året var 1981 och får väl nu anses preskiberat.
Nä, V4:an var väl helt OK, men 99:an var en sällsynt trist och präktigt svensk historia, dock fick man läppstift på liket i form av ett turboaggregat under locket, gjorde väl bilen något kuligare.
Ja, nu är det väl er tur att SAAB:la ner mig för mina åsikter !
Motoreffekter är och har alltid varit ett infekterat ämne, alla vill höra höga siffror !
Jag jobbade i 25 års tid ihop med Bo Reinicke, som bland annat var kartläsare åt Håkan Lindberg, Stig Blomqvist och Per Eklund. Av denna anledning fick jag en ganska god inblick om vad som timat på tävlingsavdelningen.
1500-motorerna lämnade som max 130 hk, sommaren 1970 fick man till en riktig ”drömknota” åt Stig som lämnade 135 hk, längre kom man aldrig.
Under hösten 1970 började man experimentera med 1700-motorer, jag tror att debuten med den var i Bergslagsrallyt 1971. Dessa lämnade ca 145 hk.
Sommaren 1973 började man med dubbelblås och då åkte man väl 1815 antar jag, motorerna blev då så starka att man började åka 7:38, effekten var då ca 150 hk.
Sista året 1975 åkte man med sprut, motorerna lämnade då 160 hk. Förvisso åkte man med sprut redan 1968 på V4:orna, men det var inte så lyckat.
På ”Svenska” sagda år var det nära att alla fabriksbilar fick bryta, då de inte gick igång. Strax innan respiten gick ut fick de igång bilarna, så det blev att gå tillbaks till de gamla goa Webrarna igen !
Eftersom ”farbror” börjar bli gammal så kan jag minnas fel, men ni får ha överseende med det !
